31. Råda Vandringsleder

Lat 58.4991

Lon 13.09

Alkärret i Råda

Vandringslederna startar vid "Råda-blick". Här finns en information om lederna och om själva åsen. Råda ås liksom Hindens rev bildades då inlandsisen drog sig tillbaka och ingår i israndzonen som sträcker sig från Finland över Sverige in i Norge.
De olika lederna försöker att spegla åsens natur och historia. Följ gärna en led och upplev, varggropar, källor och på våren den rika blom och växtligheten i de nedre lagren av åsen, där grundvattnet bryter fram. Sumpgranskogen vid Blåsippsbacken kallades i äldre tider "Luderbacken" ett namn, som syftande på att det var hit man lockade vargen.

Råda Källor

Lat 58.5022

Lon 13.1039

Om man från Lidköping vandrar upp mot Råda så passerar man numera ett nybyggt villaområde, Råda mosse, förr en mossmark som gränsade mot åsen. Förr fanns här ett stort antal källor. Man omtalar ett 50-tal sådana runt åsen, de flesta mot mossen.
Lidköping hade, trots läget vid Vänern, problem med smakligt vatten. På 1840-talet vände man sig då mot Råda. Men först när A.P. Särnmark donerade 7500 riksdaler kunde man sätta igång arbetet med att föra vattnet från Råda till Lidköping. Med hjälp av urborrade stockar, 700 st av 10-12 alnars längd, leddes vattnet ner till staden. Vid Torgbrons västra fäste finns ett minnesmärke över "Särnmarkspumpen".

Råda

Lat 58.4948

Lon 13.0939

Lunnelid har varit en samlingsplats för bygdens folk. Här offrade man för att få bättre skördar, man samlades för lekar i vårens tid, man skar "Lunnelidkäppar" av hassel och färgade med anilin. "Lidernas varsel", "Urbans källa" är namn som sätter fantasin i rörelse. "Varsla" gammalt västgötskt namn på en källa oftast framsprungen i en sluttning. Vem var Urban? Var det en av de åtta påvar, som burit detta namn som åsyftas?
De månghundraåriga ekarna vittnar om varför man redan 1926 ville skydda området, som naturhistoriskt betydelsefullt. Tidigt om våren, längst ner i sluttningen under hasselbuskarna, växer vätterosen i mattan av vitsippor och blåsippor.

Råda Galgbacken

Lat 58.5059

Lon 13.0862

Här låg förr Kållands härads avrättningsplats. I september år 1802 avrättades Lars Torpengren, dömd för mordet på sin hustru Elin. Äktenskapet var troligtvis inte särskilt lyckligt och Lars förälskade sig i den 16-åriga Beata Larsdotter från socknen. I november 1801 bestämde de båda sig för att röja Elin ur vägen så att de skulle kunna gifta sig. En dag satt Elin vid spinnrocken när Lars smög sig fram och slog henne två gånger i huvudet med en lierätta. Hon föll blödande till golvet och bad för sitt liv. Lars slängde sin medvetslösa hustru i brunnen och kastade en hink efter så det skulle se ut som en olycka. När kroppen hittades i brunnen var Lars "tankfull och sorgsen" men grannarna fattade misstankar när de såg såren på den dödas huvud. Förhållandet mellan Lars och Beata var allmänt känt, så ryktet att Elin mördats av sin man spred sig genast. Båda erkände och var djupt ångerfulla. Lars dömdes till att mista högra handen, halshuggas och steglas. Beatas dom fastställdes till "30 par ris" och livstids arbete på spinnhuset i Norrköping. Avrättningarna var förr ett folknöje och många hade samlats för att se Lars Torpengren mista huvudet.