Kulturlandskapet
Kung Råd och kung Rackes stenar
Idag är landskapet kring Lidköping ett utpräglat åkerlandskap, framförallt den östra delen, men även det mer mosaikartade området i väster. Före jordbrukets modernisering mot slutet av 1800-talet kunde man inte odla de tunga lerorna som Lidköpingsbygden domineras av. Istället var jordbruket mer inriktat på boskasuppfödning och oxdrifter till Bergslagen var en viktig inkomstkälla. Landskapet dominerades alltså av ängs- och betesmarker. Till och med åkrarna fungerade som betesmark vartannat år. Byarna kring Lidköping hade åkermarken uppdelad i två gärden, så att hälften låg i träda (betades) varje år, medan den andra hälften odlades. Den trädade jorden bearbetades och besåddes inte förrän på våren, till skillnad från tvåsädesområdet i östra Sverige, där detta skedde redan på hösten. Troligtvis berodde detta på att i Lidköpingsbygden var åkrarna lika viktiga som betesmark som åkermark och kunde på så vis betas hela hösten.
De feta lerjordarna producerade rikligt med hö, inte minst madmarkerna ned mot Vänern. Området var i princip skoglöst, vilket inte betyder trädlöst. Lövträd var en viktig resurs för vinterfoder. Eftersom man bara kunde hamla varje träd vart femte till åttonde år, så måste det ha funnits många sådana lövträd i landskapet. Hamlade träd kan bli mycket gamla och här och där kan man se dessa träd med sina konstiga knutor och förvridna former. Det gamla allmogelandskapet var ett resultat av människans slit för att överleva vintern, men det skapade variation och var rikt på växter, djur och svampar. Det moderna landskapet är mycket fattigare på lämpliga miljöer för växter och djur och rymmer därför betydligt färre arter, men resterna av en gärdsgård och ängsblommor längs en stig i skogen minner om ett rikare landskap.